stinaoberg

Att ta steget att flytta till ett nytt land är kanske lätt, men att stanna kvar och vara utan det man älskar. Det är svårt. Under min resa har jag verkligen lärt mig att få ta vara på mig själv. Ta hand om mig själv. Det finns ingen som kan lyfta mig upp på en gång om jag tar ett felsteg. Den här resan har gjort mig stark, men ändå svag. Jag har aldrig mått så dåligt som jag gjort under den här tiden i Oslo, men jag har aldrig heller vart så stolt över mig själv som under den här tiden i Oslo. Att jag klarat stått på egna ben i motgång och framgång. Klarat plocka upp mig själv när jag fallit några meter. Klarat se på mig själv i spegeln och säga rakt ut, ''du är fan grym''. Jag är stolt över mig själv och ändå stolt över att jag mått dåligt. För det är genom mina mörker som jag har funnit ljuset och vågar kämpa mig fram. Jag är stark, starkare än någonsin. Och jag är verkligen redo att möta världen med min framgång när denna tid i Oslo någon gång är slut. Jag är glad att jag tog ett steg utanför den säkra ramen, ut för att möta verklighetens svåra, men också underbara dagar. Jag har lärt mig mycket, lärt mig saker som många aldrig kommer att få lära och inte heller förstå. Uppnått saker som många i min ålder aldrig kommer att få uppnå. Strävat mot saker som jag kämpat till och nått målet. Men även fast jag är stark och stolt så skulle jag trots allt aldrig klarat mig utan min familj, vänner och så klart min pojkvän. Som alla är med mig och stöttar mig varje dag. Små ord som värmer och gör hela dagen till ett ljus. Jag är lika stolta över er som jag är över mig själv. Utan er på ett kort avstånd och ett samtal ifrån, skulle jag aldrig stått där jag är idag. Jag är stolta över er, att ni är kvar vid min sida.