jag är där

tankarna åker runt i huvudet. varför?
jag har aldrig vart så här förut. aldrig kännt den jobbiga känslan av att hjärtat nästan stannar och magen krymper av rädslan. det kryper i ryggraden. något är inte som förut. är känslan för stor, för stor så den sårar mig när något står fel till. eller är de så här man ska leva.
jag har blivigt som alla andra, alla andra med samma tankar. de tankarna som jag aldrig trodde att jag skulle få förut.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0