stinaoberg

Dagen har spenderats med min sambo och solstråle Karin på Oslos gator. vi har myst runt och slösat lite pengar. En givande och underbar dag i solskenet. Skönt att göra annat om vardagen än bara jobb. Nu är det en dag mindre tills jag får åka hem. Längtar verkligen sönder mig efter familj och pojkvän. Första jag ska göra är att krama om min pojkvän men också springa upp till min älskade pappa så jag får hålla om honom i några minuter innan vi drar oss tillbaka till älsklings nya lägenhet. Aldrig sätt den och han pratar om inredning hit och dit, så spännande att få se min nu STORA killes nya hem. Lite nervös faktiskt!

Att ta steget att flytta till ett nytt land är kanske lätt, men att stanna kvar och vara utan det man älskar. Det är svårt. Under min resa har jag verkligen lärt mig att få ta vara på mig själv. Ta hand om mig själv. Det finns ingen som kan lyfta mig upp på en gång om jag tar ett felsteg. Den här resan har gjort mig stark, men ändå svag. Jag har aldrig mått så dåligt som jag gjort under den här tiden i Oslo, men jag har aldrig heller vart så stolt över mig själv som under den här tiden i Oslo. Att jag klarat stått på egna ben i motgång och framgång. Klarat plocka upp mig själv när jag fallit några meter. Klarat se på mig själv i spegeln och säga rakt ut, ''du är fan grym''. Jag är stolt över mig själv och ändå stolt över att jag mått dåligt. För det är genom mina mörker som jag har funnit ljuset och vågar kämpa mig fram. Jag är stark, starkare än någonsin. Och jag är verkligen redo att möta världen med min framgång när denna tid i Oslo någon gång är slut. Jag är glad att jag tog ett steg utanför den säkra ramen, ut för att möta verklighetens svåra, men också underbara dagar. Jag har lärt mig mycket, lärt mig saker som många aldrig kommer att få lära och inte heller förstå. Uppnått saker som många i min ålder aldrig kommer att få uppnå. Strävat mot saker som jag kämpat till och nått målet. Men även fast jag är stark och stolt så skulle jag trots allt aldrig klarat mig utan min familj, vänner och så klart min pojkvän. Som alla är med mig och stöttar mig varje dag. Små ord som värmer och gör hela dagen till ett ljus. Jag är lika stolta över er som jag är över mig själv. Utan er på ett kort avstånd och ett samtal ifrån, skulle jag aldrig stått där jag är idag. Jag är stolta över er, att ni är kvar vid min sida. 

 

Det regnar här, jag som fixade mig för att ta en tur innan mitt jobbpass ner till stan. Men så pissade verkligen himmeln nu. Ingen iden ens att försöka gå ut för att hålla sig torr om fossingarna. Så nu sitter jag här i stället och lyssnar på Melissa Horn och fördriver tiden i sängen. Rätt lugnande. Vaknade dock kl 8, redo att åka till jobbet, men stänger idag så försökte soman om men det gick inte. Annars så mår jag bra, trots att jag jobbat väldigt mycket denna vecka, men ändå så är det kul på jobbet och jag älskar verkligen att gå dit. Så ska nog göra mig i ordning för att sätta mig på bussen.

Det är med tårar som jag skriver detta inlägg, då min hund inte längre får vandra på jordens gröna med sina mjuka tassar. Inte längre få springa över mig med sin klumpiga stora hundkropp. du lämnar oss med ett tomt hjärta min tokis. Vi älskar dig och tack för det lilla året som du fanns här bland oss. Min Nimbis. Vila i frid

 

Nu är det 14 dagars slit tills min lediga måndag och 18 dagar tills hemfärd för att sedan packa väskan igen och åka på efterlängtad resa med min 50 åriga mamma och två storasystrar. Ska bli så skönt att få umgås med familj på utlandssemester. Var många år sedan och ett väldigt bra sätt att fira att min mamma blivit 50 år. Idag är jag ledig och ligger och vilar upp mig för mina två veckors jobb, men längtar tillbaka till jobbet. Är lite tråkigt att ligga hemma och bara glo. Tröttnat på filmer och serier, saknar väldigt mycket svenska program som man brukar sucka åt och inte uppskatta, men nu...längtar!